Skrattfest på Södertörn

Återigen dags för en runda på Södertörn. moody hade utlyst en runda av oklar längd, men med löften om att det skulle bli lugnt och fint. Som vanligt alltså. Redan innan vi startade hade Anders förutspått att det skulle bli en galen runda med två stycken i täten och resten utspridda över hela Södertörn. Inte helt fel.



Klockan 9 plus/minus någon minut möttes moody, Anders, Frille, Per, Kaj, Johan, Björn och jag upp vid Huddinge station. Moody tog sin sammankallande uppgift på allvar och gjorde som evo, dvs satte iväg i hiskeligt högt tempo för att sätta sig i respekt från början. Lagom till avfarten till bjarnes hemliga genväg vid Gladå kvarn stannade vi upp för att samla ihop oss och gissa om Thomas tänkte ansluta eller inte. Efter att ha sugit på temperaturen någon minut bestämde vi oss för att testa genvägen som även Kaj rekommenderade så varmt. Den såg ju alldeles utmärkt ut i början.



Vägen blev dock snart smalare och snöigare. Volvon som backade tillbaka för att komma därifrån kanske skulle ha varit en ledtråd. Ett par kilometer längre fram gick det inte längre att cykla ens med cross. Inte ens Frille på MTB verkade komma någonstans. Man bara sjönk ner genom snön. Men skam den som ger sig. Bärandes och ledandes cyklarna fortsatte vi.



Efter ett tags bärande hitta vi en bil som tydligen var måttligt anpassad för det svenska vinterväglaget. Eftersom den hade ca 100 Wunderbaum och fräcka klistermärken med "Ej Rasist" och "Krimminell" kände sig Kaj genast som hemma och började åla runt på huven. Vi andra var mer oroliga för att hitta ett lik i bakluckan.


Observera mopedisten från Motorhistoriska föreningen som kom ikapp oss

En ytterligare en liten bit senare kom man äntligen ut på vettiga vägar igen och det siktades snabbt mot Rosenhills bulllar och kaffe. Vid avfarten mot Sorunda blev det en stor lucka och kvartetten i täten valde att passa på att att dra iväg. Jag däremot är ju inte ute för att kränka någon utan stannade i den bakre delen tills jag mindes Johans visdomsord angående Ride of Hope: "KBCK ligger inte i gruppetton!". Varpå jag startade ett försök att komma ikapp tätkvartetten. Jag låg och pressade för fullt ett bra tag utan att komma ikapp. När jag kom närmare insåg att de jävlarna där framme låg och körde något slags lagtempo. Va fan! På platten var jag chanslös, men i uppförsbackarna tuggade jag mig närmare tills Björns kedja hoppade och jag äntligen kunde ansluta.



Det hölls bra tempo hela vägen till Rosenhill, men nu fick jag iaf vila när jag inte drog. Jag gissade att åtminstone Per visste var Rosenhillsskylten stod och låg och lurade på rulle tills strax innan kurvan. Dock lyckades han blockera mig riktigt snyggt och jag hade ingen vettig chans att komma runt honom. Det blev en promenadseger för honom och bitter eftersmak för mig. En trevligt fika senare trampade vi relativt lugnt hem över Pålamalm. Vid KI var vi tvungna att ta cykelbanorna och all min lust att cykla hela vägen in till stan försvann i ett nafs.



Totalt blev det 57 km på 2 timmar och 45 minuter för mig.
Tack för en bra men lite kort vinterrunda med en del otippade inslag.

Längdshoppar-Tille

Som den hyffsade shopoholic man är var det väl bara en tidsfråga innan jag köpte längdprylar. Efter att ha testat hyrskidor och min brors skidor och konstaterat att det var roligare att köra fort än långsamt och egenvärdet av att äga var det bara att knalla iväg till affären och köpa. Det blev så klart lite mittemellannivå på grejerna. Man kan ju inte åka på billiga grejer och jag lär aldrig bli riktigt seriös på längd.

Tiden på milen är putsad till under 50 minuter i alla fall, men det känns fortfarande som att lite vettig teknik skulle göra under för min hastighet. Men jag trillade inte en enda gång idag. Alltid något.

Längdåknings-Tille

Är på någon slags familjesemester med lite vänner och bekanta. Eftersom det har dykt upp lite barn i vårt skidåkargäng på sistone är det inte möjligt att göra en resa liknande förra årets Haute Route i år. Nästa år blir det nog en seriösare tur igen, men nu för i år får man nöja sig med exotiska Lindvallen.



Passar på att försöka lära mig åka längdskidor när jag ändå har tid och möjlighet. Det visar sig så klart att jag är värdelös på det. Dessutom är de vallafria hyrskidorna knappast vassast i spåret. Dock både tekniska och materiella brister kompenseras av att man tar i mer. Det blir också bättre träning om man knappt glider alls.



8 kilometer med barnsläde blev det igår och 1 mil på strax under en timme blev det. Undrar hur långt eftermiddagspasset blir. Kanske man kan sno brosans skidor så tiden går att få ner lite.

Route du Syd

Äntligen var det dags för Tonis mysrunda på de fina vägarna i Sörmland som går under namnet Route du Syd. Till skillnad från de flesta andra cykelarrangemang har detta en lite personligare touch eftersom den avslutas hemma hos Toni, där det bjuds på öl, bastu och bad.

Rundan kördes för andra gången och inbjudan har legat uppe på Happy sedan början av december. Jag var därför lite nyfiken på hur många som skulle dyka upp. Det ska bli intressant att se om detta växer sig till som Retarden. Hundra personer i Tonis lilla bastu kan bli lite spännande.



Toni gillar ju kalla rundor och vädergudarna har lyssnat på honom och lite hastigt sänkt temperaturen från ett par minusgrader till dryga -10 grader. Det ledde så klart till en del sista-sekunden-avhopp, men det var tappra sju (Toni, Nils, Lundin, Pilen, Oscar, Björn och jag) som rullade iväg från Skogås för att två mil senare hämta upp ytterligare fyra personer (Kaj, moody, Thomas och Per) i Huddinge. Redan i Slagsta drabbades vi av det första avhoppet. Björn hade underskattat kylan och hade ingen känsel kvar i händerna och vände hemåt.



Efter en kylig sträcka ner till Södertälje fortsätter man via Nykarn ner mot Järna på vackra vintervägar. Långsamt börajde den förlamande kylan släppa sitt grepp och solen tittade till och med fram. Lite försök till demokrati byttes snabbt ut mot kommandon när arrangören Tonis tyska sida dök upp och till min glädje bestämde att lunchstoppet blir på Saltå kvarn. Saltå kvarn är lite intressantare än de vanliga bensinstationerna och pizzeriorna som tyvärr dominerar på sådana här rundor. Väl där var det ingen tvekam om vad jag skulle ha: belgisk våffla! Mer om fikat finns här!



Efter en lång lunch gav vi oss iväg mot Mörköfärjan i god tid. Så pass god tid att vi fick vänta nästan en kvart innan det var dags att påbörja den avslutande etappen på Södertörn. Här började kylan och distansen ta ut sin rätt hos en del deltagare och tempot gick ner en hel del. Det gjorde mig inte mycket eftersom jag också tyckte att det rullade tungt och började fundera på om jag hade drabbats av min numera traditionella pyspunka. Men icke - det var bara latmasken i mig som hade vaknat.



Vid Kagghamra fortsatte Per och Oscar upp mot Tumba respektive Södertälje, eftersom de hade andra kvällsplaner och kanske även tyckte att det räckte för idag. Vi andra tog ett djupt andetag och tog oss an Kagghamrabacken för att få en lite genare väg ner mot Sorunda. Benen hade vaknat till liv igen och jag bestämde mig för att ta inte bara Kagghamraskylten utan även vara först uppför backen. Det var obehagligt mycket is och snö i backen och det var på håret att det gick på stora klingan. Men med en flåsande Toni i hasorna var det vara att bita ihop och trampa.

En trasig bakväxel gjorde att Lundin trampade ur och trötta ben på andra deltagare ledde till att det gick långsamt i både uppförs- och nedförsbackarna ner mot Sorunda och vår sista rast. Problemet på Södertörn är att det alltid är antingen upp uppförs- och nedförsbacke. Sorunda var nog bara tänkt att bli ett kort kaffestop, men Kaj hittade ett ställe som erbjöd mer seriös mat. I cirka 10 minuter försökte jag framstå som seriös, men sedan var jag tvungen att fortsätta mitt belgiska tema och toppa min pommes frites med en Duvel. Jag var positivt överraskad av att hitta en trevlig öl på ett ställe som såg ut att bara ha svensk fulöl. Så långt att man fick ett korrekt Duvelglas hade dock inte den belgiska ölkulturen kommit i Sorunda. Tur att inte nypan var med. Han hade säkert dels svimmat och dels förbjudit mig att vanhedra Duvel så grovt.



Stärkta av den sista rasten och med vetskapen att det endast var 4 mil kvar till bastun i Skogås rullade så gänget vidare norrut. Det tog dock inte speciellt lång tid innan tempot gick ner så att alla kom med. Andra, som Kaj som vaknat ur sin vinterkoma, ägnade sig istället åt att sno skyltspurter från mig. I de flesta fall mer med hjälp av list än styrka. Nesligast av alla var så klart Tony som hade varit ute förra helgen för att reka efter slutskylten - SKOGÅS. Det visade sig att den stod precis runt hörnet efter en rondell, nästan som Barkarbyskylten. Jag var helt chanslös, men på något sätt kändes det rätt att Toni fick den.



Totalt blev det en lugn auduxrunda på 17 mil med ca 22,5 km/h i rullsnitt.
Tack allihop för en riktigt trevlig runda och självfallet störst tack till Toni som inte bara arrangerade allt utan även öppnade sitt hem för en skock öltörstande, utsvultna och illaluktande gubbar.

(Bilderna och berättelsen från händelserna i bastun klarade tyvärr inte mormonernas censurgranskning och kunde tyvärr inte publiceras här)

Oetzi har vaknat igen

Så var det dags för säsongens andra Oetzi. Jag har varit ovanligt morgontrött på sistone och bestämde mig för att hoppa starten i Barkarby och ansluta med mattel på Tranebergsbron istället. Bra beslut verkar det som eftersom cykelbanorna i Stockholm förvandlats från hårda packade snöbanor till halvsmält spårig snömodd. Det hade därför tagit lite längre tid än vanligt för de tappra sju som startade där att trampa in till stan.



Vi plockade upp Magnus och Vic vid Hornstull gick det i rätt högt tempo söderut. Bitvis var det knappt det märktes att det handlade om en vinterrunda med dubbdäck. Första fikastopp var som traditionen bjuder i Södertälje. En oannonserad cyklist vid namn Per anslöt och i sex jämna par skyndade vi vidare mot Strängnäs. Innan vi hann ut på landsvägarna blev gruppen kapad i mitten och hela vägen mot lunchen låg hade vi den främre gruppen vid horisonten. Helt outtalat bestämdes det att inte jaga ikapp.



Det var en hyfsat blandat skara som var ute och testade vinterformen. Från vinterbleka och jultjocka hobbycyklister som jag till elitsatsande tävlingscyklister. Utrustningsmässigt var det också lite spretigt. Jocke som vanligt grävt fram tempohjälmen. De flesta klätt på sig med allt som garderoben erbjuder medan andra nöjde sig med korta byxor och benvärmare. Belysningen var allt från Dinottes värstingmodeller till dioder från Clas Ohlsson. Gemensamt är att man har kul.



Jag passade även på att testa hur min GPS fungerar. Jag hade lagt rutten från förra gången för att se om jag fattade hur man kunde använda den i halvskarpt läge. Det fungerade klockrent tills den la av i Enköping eftersom jag så klart hade glömt att ladda den ordentligt.
På vägen mellan Enköping och Bålsta började folk bli lite slitna och tempot sänktes en del. Hovets Simon och Andreas hade gjort mer än sin andel av dragjobbet och drog själva vidare i något högre tempo. Cirka halvvägs till Bålsta dök det upp en mötande cyklist, vilket är minst sagt ovanligt vid denna årstiden. Det visade sig att det var Johans bror Calle, som nyhemkommen från semestern hade bestämt sig för att cykla ut och hjälpa till att dra oss in de sista milen.



Efter Bålsta blev det en allt mer frustande och trött klunga som kanske endast motiverade av den hägrande ölen på Lilla Barkarby släpde sig de sista 35 km i "mål". Den sedvanliga spurten vid Barkarbyskylten blev konstig. Johan verkade göra en långspurt med minst en kilometer kvar, men blev ikapp- och omkörd av Victor, Martin och Kalle. Calle och jag bilda en duo cirka hundra meter längre bak. Jag hoppades att Calle skulle orka dra ikapp mig eftersom jag inte orkade själv, men antingen så ville eller orkade han inte. Så det blev upp till trion att göra upp och det verkade som att Victors erfarenhet vann över de andras tävlingsinstinkter.

Belpils var som vanligt otroligt och min pizza försvann på ungefär 3 minuter blankt!
Tack allihopa för en fin vinterrunda! Vi ses väl på Route de Syd på lördag?